Bilkörning till Närke från Västervik

Hjulius mår sisådär när solen gassar på den matta plåten som omger det svala utrymmet där vi sitter. Växellådan går faktiskt inge vidare när det är supervarmt ute. Annat var det på resan till Västervik när gradantalet utomhus låg runt 20 och plåten belönades med några regnstänk. Här är storyn om 30 mils körning från Västervik Resort till Närke:

Planen nere i Västervik var att packa redan på torsdagskvällen. Några solstolar kom på plats men sen gav undertecknad upp. Det var 31 grader varmt ute och bilen hade stått i solen hela veckan. Att öppna skjutdörren och sticka in huvudet var samma känsla som när vi klev ur planet på Zanzibar för 10 år sen.

En hjälpsam svägerska tog barnen till lekplatsen så att vi päron kunde börja lasta familjebussen. Det tyngsta längst ner. Resväska, barnvagn och resesäng ovanpå bakaxeln för perfekt viktfördelning. Eftersom lastutrymmet är avdelat med en slags hylla var det inga problem att lasta proppfullt bak i bussen.

Kuddar och småsaker stuvades på golvet vid tredje sätesraden. Golvet vid främre passagerarplats fyllde funktionen att vara lastyta. Vad bra det blev, utbrast kvinnan i familjen spontant när undertecknad var klar.

Vi lämnade Västervik 10:08 och färden norrut kunde börja. Lite trafik norrut, några tyska husbilar som det inte var lönt att köra förbi innan stegringen vid Edsbruk. Dumt att köra som en vettvilling också med fullt lastad familjebuss när alla kommer ifatt varandra i Söderköping. Panameran som klippte oss en mil om Söderköping låg en bil framför oss i köerna 20 minuter senare.

På bilresan ner till Västervik valde vi en alternativ väg förbi Göta kanal nära Söderköping. Nu, på resan hem, kom vi fram till bron 11:30. Kön i södergående fil var inte att leka med. Skönt att kunna passera den största flaskhalsen på E22 utan väntan.

Hjulius pinnande på bra även om automatlådan inte var med på noterna i Söderköping. Den ganska hårda körningen mellan Västervik och Söderköping som snabbt övergått i “stadskörning” gjorde lådan nervös minst sagt.

Men samma sak hände förra året. Då fick jag panik och trodde att bilen skulle gå sönder. Nu visste jag om det och kunde ta vibrationerna med högre grad av mod att fortsätta.

Strax söder om Katrineholm var det en trafikolycka i södergående. Två timmars stopp under en lång resa hem hade inte suttit bra. Särskilt inte så nära det planerade matstoppet på BK i Katrineholm.

Jag hade kört i två timmar och det dags att tanka magen. Kaffet intogs vid bygdegården i Baggetorp men värmen tvingade oss att slopa lekplatsen och fortsätta köra. Tempmätaren visade 32 grader varmt!

Den sträcka som var mest långsam att köra (och skönast att köra åt andra hållet) var Läppe till Örebro. Där var det förr 90 km/h och inga fartkameror. Långa härliga rakor som nu tillåts resa på i max 80 km/h med fartkameror tätt utplacerade. En nederländsk husbil bilen bakom och mig för att sen tvärnita vid kameran…

Att köra genom Örebro är aldrig roligt. Boende, närboende, E20 och E18 ska sammas om de två filerna i vardera riktningen på motorvägen. Plussa på 29,5 grader och det är som bäddat för hård inbromsningar och tveksamt trafikbeteende.

Riksväg 50 norrut kom dock snart som en befrielse och vi kunde summera en långkörning med familjebussen som gått mycket över förväntan. Förbrukningen blev dessutom acceptabelt låg med tanke på lastvikt, yttertemperatur och varierande hastigheter.

// Björn Sennbrink